Mitt i en mardröm

Jag och Rickard har hamnat mitt i en mardröm och vi ser ingen utväg än... Det kanske känns jättehemskt att jag skriver om detta men det är lika bra så ni vet vad som händer. Det är inte riktigt något man berättar i förbifarten.
Natten mellan onsdag och torsdag vaknade jag av att det rann ut fostervatten. Jag förstod det inte då men har förstått det efteråt. Tidigt på morgonen åkte jag till akuten på KS och dom gjorde undersökningar och ultraljud och konstaterade att jag hade en nästintill fullständig vatten avgång. Fostret låg hopkuret utan vatten att simma runt i. Hjärtat slog dock. Jag har fått veta ganska mycket men man förstår inte riktigt allt. Men hur som helst så får fostret näring dels genom via navelsträngen av moderkakan och dels via fostervattnet. Fostret får alltså fortfarande näring och det är därför det lever. Ok. Det var ju bra men hur länge kan ett foster vara utan fostervatten? Det fick vi tyvärr inget svar på och egentligen vet vi ju inte hur länge det varit utan fostervatten (helt eller delvis). Jag lades in och är nu tvungen att ligga stilla för att se om fostervattnet kan fyllas på igen. Det gjorde inte det det första dygnet vilket inte är så bra. Antingen läcker det ut eller så producerar fostret inget vatten. Något fel är det.
Vi frågade så klart varför det blivit som det blivit och fick inget bra svar. Jag har tydligen ingen infektion i kroppen och vad man kan se vilket skulle kunna påverka ett missfall. Man kan inte heller se om det är något fel på fostret.
Idag sa läkaren att vi lika gärna kan åka hem och vänta. Men hon var hela tiden ganska tydlig med att vi inte ska ha så stora förhoppningar då ett foster inte klarar sig så bra utan fostervatten när det är så litet som i vecka 17. Så nu har vi alltså bara att vänta. Vi kan när som helst välja att avbryta graviditeten men det är i så fall vårat eget beslut och det är ju knappast troligt att man väljer det när fostret fortfarande lever. Det kan också hända att det sker ett naturligt missfall när som helst. Jag har i alla fall fått direktiv om att ligga i horisontalläge till på torsdag då jag har en tid för ultraljud och läkarbesök. Jag kommer få liggsår...
Det känns så klart superjobbigt med dessa val hela tiden. Men livet är ju grymt och det får man ju se ganska tydligt ibland. Livet är också fantastiskt ibland. Som tex när en strålande glad Theo kommer upp på sjukhuset och hälsar på. Han är så otrolig och vi är glada att vi har honom. Det är den absolut bästa trösten!