Tomhet

Ja nu känns det helt tomt i hjärtat och hjärnan. Det var jobbigt med bergravningen. Redan när jag mötte mamma i hallen utanför salen där bergravningsakten skulle hållas. Stackars mamma. Skulle inte vilja byta plats med henne idag. När sen alla Roffes och mammas vänner sedan många år droppade in så blev det än mer påtagligt om hur mycket Roffe saknades. Att se alla vänner utan att Roffe var där kändes mycket konstigt och det var riktigt jobbigt. Eftersom man inte ser dom så ofta, nästan aldrig faktiskt, i och med att jag bor här i Märsta och att jag har fullt upp med mitt liv med heltidsjobb, Theo och husbygge så är man liksom aldrig närvarande i mammas och Roffes liv längre. Så är det säkert för nästan alla er i min ålder som flyttat ut boet. Nåja bara det var i alla fall jobbigt och sen gick vi (mamma, Henrik m fam, jag och Rickard) in i salen och satte oss framför kistan med alla blommor runt om. Jag började läsa vad som stod på korten och det skull ejag inte gjort. Tur att Emelie och Elias var med så man fick nån verklighetsförankring. Det är skönt med barn i såna situationer för dom reagerar ju inte som vuxna ofta gör.
Hela bergravningsakten var mycket fin. Fina sånger, ett mycket fint och detaljerat minnestal om Roffes liv. Det beskrev mycket bra hur Roffe var som person i livet. Sammanfattningsvis för er som inte kände Roffe så var han mycket barnkär, en busfarbor som gav mycket kärlek. Emelie och Elias kunde leka med Roffe timmar utan att han tröttnade. I våra ögon tyckte vi han tjafsade med dom men barn älskar ju sånt. Roffe hade även en tankfull sida och tog gärna en liten cykeltur och kunde stå och betrakta i stort sett vad som helst. När man själv bara kastade en snabb blick så såg han detaljer och situationer som han noterade och ofta återberättade. Han var mycket händig och fixig. Hjälpte till med punkteringar, pumpade bollar ja allt. Man var lite bortskämd som bara kunde ställa det trasiga i Roffes välutrustade garage och vänta på att det skulle bli lagat.
Roffe delade även mammas intresse för att vara ute i naturen. Vi var ofta på skidsemestar och cykelsemestrar. Förstår inte hur han stod ut med mig när det regnade och jag bara gnällde för jag var trött och hungrig. Men Roffe har alltid hållt distansen till mig och Henrik och varit noga med att aldrig ta en papparoll.
Mammas kör (den kören mamma sjunger i) sjöng några sånger. Väldigt vackert. Tänk att dom kommer och sjunger så där en vardag för att stötta mamma. Självklart idiellt. Vilka kompisar mamma har.
Efter begravningsakten så gick vi på minnesstunden och åt dom obligatoriska smörgåsarna och drack kaffe. En sak som var lite jobbig var att alla skulle komma fram och krama mig och Henrik också. Självklart kanske men ändå. Det var ju kul att se alla och prata några ord men man ville ju samtidigt bara sitta och titta rakt fram.
Nu har vi i alla fall sagt farväl av Roffe en sista gång. Vi kommer förhoppningsvis precis som det står i versen prata om Roffe med glädje och nämna hans namn utan sorg men det kommer vara tomt utan honom vid många tillfällen.
Tack för allt Roffe! "Puss och kram" som du alltid säger