Begravning

På onsdag är det Roffes bagravning. Det ska både bli jobbigt och skönt. Man har ju en känsla i kroppen att det kommer bli otroligt jobbigt med alla känslor så klart. Men man vet ju att efteråt är det skönt att få ta farväl. I och för sig så ändrar det ju ingenting. Det är ju som det är ändå.
Denna tröstevers ska begravningsförrättaren läsa. Roffe tyckte mycket om den själv och vem kan inte skriva under på att den är fin?

Döden betyder ingenting.

Jag har bara dragit mig tillbaka till ett annat rum.
Jag är jag, och du är du.
Allt vi var för varandra, det är vi fortfarande.
Kalla mig vid mitt vanliga namn, tala till mig så där som du alltid gjort.
Ändra inte ditt tonfall, håll sorgen borta från din röst.
Sluta inte skratta åt våra gemensamma skämt.
Skratta som vi alltid gjort.
Var med mig, le mot mig, tänk på mig.
Låt alltid mitt namn finnas med er där hemma.
Uttala det som om ingenting hänt, sorglöst utan spår av skuggor.

Låt livet gå vidare med samma innebörd som tidigare.
Det går vidare, därför att det måste gå vidare.
Döden är ändå bara ett tillfälligt avbrott i vår gemenskap.
Varför skulle du sluta tänka på mig för att du inte längre kan se mig?
Jag väntar på dig någonstans väldigt nära.
Allt är väl!